Ikväll låg jag och Tobs på rygg i studsmattan och tittade på molnen. Vi enades ganska snabbt om att detta var en flygandes drake    

För ngn dag sedan kunde man läsa den hemska nyheten om en mamma som hoppade från Slussen i Sthlm med sin 3månaders bebis i famnen. De båda skadades allvarligt och efter ngn dag dog sorgligt nog den lille pojken.

Mångas reaktion är hård, kvinnan förjänar inte att leva! Hon är dum i huvudet! Denna kvinna förtjänar inte att kalla sig för mamma.
För ngt år sedan hade jag klart hållt med om detta. Men, efter hur jag mådde det första året efter min senaste graviditet, så kan jag inget annat säga än att jag förstår henne. Med detta säger jag INTE att det är rätt att ta livet av sitt eget barn, det jag säger är att jag vet hur fruktansvärt hemskt det är att må dåligt efter en graviditet/ förlossning. Och om man inte har ngn runt om sig som lyssnar, ingen som hjälper och stöttar, ingen som ser signalerna på hur man mår, ja då kan nog vem som helst till slut göra ngt drastiskt. Man ska låtsas vara glad och lycklig över att man har ett litet barn medans man inombords är helt svart... Att säga ett enda litet "hemskt" ord om sin nyfödda är icke accepterat i vårt samhälle, man klassas snabbt som grinig och vek.

Till slut lyckades jag ta mod till mig och be om hjälp innan jag bröt samman totalt och fick hjälp via BVC. Synd att denna mamman inte lyckades göra samma sak...

     

Jag vill klargöra att jag INTE håller med om kvinnans val, men om hon har med största sannolikhet varit mer vilsen än vad jag var, och jag förstår att hon gjorde det hon gjorde   

Jag tror bestämt att vi måste vara lite mer bestämda på vad barnen ska få för flingor här hemma