12 år sedan...

9-11 MEMORIAL AT THE CITY OF ROSEMEAD

Tobias 2008 vs 2013.
Jag har lyckats fånga nästan samma "pose".

Jag blir nästan lite tårögd...

Eftermiddagens besök på Kämpinge Strand börjar kännas i ansiktet. Det är liksom litta varmt   
Men men, litta färg så här i september skadar ju inte   

Jag hade tagit närmare 350 bilder på rundan jag var ute med Tobs... men det är inte lika många bilder kvar nu sedan man laddat av dem på datorn och ser hur de ser ut   

Så underbart. En eftermiddag med kameran och Tobs och stranden!

Balsam för själen, min Tobias.

Ska vi bli lite seriösa, för en gångs skull?

Nu börjar hösten komma och då blir min värk automatiskt mer "aktiv". Dock oroar det mig lite hur pass den kommer att knocka mig i år, mest med tanke på att jag hela sommaren har haft känningar. Vanligtvis brukar sommaren vara en av de tiderna då värken är hanterlig, utan att den påverkar ngt större. Men inte i år... så fort jag reser mig så känns det som en seriös träningsvärk i benen. Ena höften känns som att den tappar taget om benet... efter kanske 10 steg så kan jag gå normalt, men innan det ser det ut som att jag är en 80årig tant som bajsat på mig typ. Ja SÅ snygg gångstil har jag.
Ni kan ju gissa hur jag ser ut mitt i natten när Robin kallar på mig och jag snabbt ska ta mig till hans rum... ja jag är garanterat skitsnygg!   

Ofantligt trött är jag också... ngt som barnen inte riktigt förstår... hur ska man förklara för dem att jag har en sjukdom som gör att jag behöver sova/vila i, vad som känns för dem, en "evighet"? När klockan ringer på morgonen så vill jag bara hiva ut den, vända mig och försvinna igen... 
Förstår B att jag behöver sova "av en anledning", eller tror han bara att jag är jävligt lat? Vågar jag unna mig en dag för mig själv, dvs ta in på ngt billigt hotell (om det ska behövas) om det är så att B och kidsen inte åker ngnstans utan mig? Jag behöver återhämta mig på så många plan.

Ja frågorna är många från min sida... 

Sen ser man ju inte sjuk ut heller... trots att man har denna " sjukdom"... och "vadå värk? Alla har väl ont liksom??!" Mmm eller hur! Lite skillnad på att ha ont "för tillfället" mot att ha konstant ont, någonstans, i kroppen. Jag vet inte från dag till dag vart jag kommer att ha ont... eller kommer det att kännas som en bra dag för en gångs skull? Ska jag kunna leka med barnen idag? Orkar min kropp leka idag? Oftast inte... tyvärr...
Hur ska jag lyckas förhindra barnen från att minnas mig som en trist mamma som aldrig lekte med dem? Att de, då de är typ 25, kommer att minnas sin barndom som "mamma sov mycket och ja, hon lekte ju faktiskt inte så mycket med oss"...

Och varför nu detta djupa inlägg då?
Ja jag vet inte... kanske för att de som träffar mig ska vara varnade för att jag snart kommer att "gå in i mig själv" då kroppen kommer att ta all min energi...? Ja jag vet inte... men... nu har jag skrivit det iallafall.

Han skulle ha fyllt 67 år idag.