Idag är det 17 (!) år sedan jag kom hem från mitt jobbår i Chicago.
Barnen som jag "hade hand om" är idag vuxna och ja, de är t.o.m äldre än vad mig då jag var deras nanny.

Not a care in the world! Så var mitt liv over there.
Jag hade inga tunga arbetsuppgifter, massa fritid. Fri bil, fria resor med familjen.
När föräldrarna kom hem från sina jobb så var min arbdag över. Jag slapp tvätta, diska och städa som många av mina aupair-vänner hade på sitt schema.
En lukt, en låt, ett ljud och jag är tillbaka i huset där i förorten till Chicago   

Nu när jag själv är mamma, så kan jag tänka mig vilken ångest det måste ha varit för mina föräldrar (mest min mamma gissar jag) att släppa iväg mig till USA.
Nu är det så mkt lättare att hålla kontakten med folk "på andra sidan jorden" med mail, mobil och skype. Men "på den tiden" jag bodde där så var det snail-mail och vanlig telefon som gällde. 
Jag får kroppsligt ont av tanken på att inte kunna träffa/prata med mina barn varje dag och att då ha sitt barn 6878 km bort! Nej hemska tanke! 
Jag är evigt tacksam mot mina föräldrar för att de lät mig åka och få det bästa året i mitt liv! 
Men nog blir man lite bekymrad för all oro och ledsamhet man orsakade under samma år...