Ligger här med en krasslig Tobs bredvid mig. Själv borde jag ha sovit för länge sedan. Denna dagen har varit helt upp-å-ner. Ett 7helsikes humör som stackars B lyckligtvis stått ut med...

Och fumlig har jag varit. Tappat saker hit å dit... det var länge sedan jag var så klantig...

Ibland har jag ett stort tålamod... ibland kan jag hålla minen... Men när det rinner över, ja DÅ rinner det ööööver   

Jag har min värk att brottas med... dagligen helt enkelt... 
Det tar tid att vakna till liv på morgonen... Kroppen är sjukt stel. Det gör ont att resa sig ur sängen på morgonen, men jag måste ju. Jag har en familj att sköta... jag har mitt jobb att sköta... jag har mig själv som jag försöker sköta om. Eller som jag NU har insett att jag måste börja ta hand om. 
Vissa morgnar vill jag bara vända mig om och strunta i att lämna sängen. Men det funkar ju inte. 
Tänk att ha friheten att kunna ringa till jobb och faktiskt erkänna att värken som sätter stopp för mig.
Men, det funkar inte... Nej, jag kör på och sen rasar kroppen. Och när den rasar, så rasar den rejält. Det har jag märkt under det senaste halvåret.

Det gör ont att sitta på kontorsstolen. Det gör ont att sträcka ut armen för att nå tangentbordet.
Det gör ont att resa sig. Det gör ont att luta armarna mot skrivbordet. Ibland gör det så ont så att det känns som att ngn står och petar igenom mina armar med garn-stickor.
Det gör ont då man busar med barnen och de är lite, för min kropp, hårdhänta. 
Det gör ont att jag inte orkar göra så mkt med barnen som jag vill. Att jag inte orkar vara så social som jag vill.

Jag har läst att en arm väger i genomsnitt 3kg/st. När jag ska lyfta mina armar så känns det mer än så... varje dag... nästan varje gång... jag har nu börjat att träna för att fösöka stärka min kropp men jag vet att jag inte kommer att funka till fullo dagen efter träning. 
Att vara ute och gå och låta armarna dingla, som på "normala" personer, ger mig "träningsvärk". Och nej, det beror inte på att jag är otränad även om vissa säkert tror sig veta bättre.

Läs gärna de tre länkade artiklarna här nedan. 

Vad är Fibromyalgi?   

Det är dags att du slutar tro på dessa 4 myter ang Fibromyalgi   

 "På bilden här nedanför ser du hur en fMRI registrerar smärtan hos en smärtpatient. Nästan hela hjärnan är involverad i processen."
Min tanke om detta: ganska så skrämmande!

9 saker du inte bör säga till en som har en kronisk sjukdom   

På denna listan är punkt nr 5 SÅ klockren för min del. "Jag är också trött…"

När man sitter trött "i ett hörn" och man får höra "åh ja men alla är ju trötta då å då" eller "ja jaaaaaaag är också trött, jag har sovit sååå dåligt inatt"... asså stundtals vill jag ruska om den personen och säga att min trötthet beror inte på att jag är trött/sömnig/sovit dåligt! Min trötthet beror på att min kropp jobbar övertid. Hjärnan är överaktiv pga mitt överaktiva nervsystem! Kom inte och klaga för att du har ont i en fot eller nåt sånt! Ha konstant ont i så där 10 år. DÅ kan vi sätta oss ner och prata. 
Men visst, alla har ju rätt att klaga så jag får helt enkelt ha tålamod. Medkänsla från min sida finns, till dem som förtjärnar det! Men det är inte många jag orkar lyssna på, som jag orkar reagera för... 

Tillbaka på jobbet, på halvtid, efter 3 veckors sjukskrivning.
Och faktiskt, inflammationen i högerarmen verkar ha gett med sig! Det tog ju 'bara' 2.5 månad!
Det är skönt att vara tillbaka på jobb igen, men jag är ganska slut när jag kommer hem.

På tal om att vara trött... inatt fick jag kanske 3 timmars sömn. Robin, var väldigt oroliga inatt... en massa kallande och gående fram å tillbaka mellan min säng och Robins... Till slut fick jag nästintill 'skälla' på honom och dååå lugnade det ner sig. Men då var kl 315 och min kl ringde 6.33 Gääääsp!

Annars då? Jodå... mkt tid att reflektera över hur folk bemöter en... hur det pratas och 'läggs sig i' istället för att fråga om varför jag varit sjukskriven. Inte för att jag hade berättat allt, men att man har en massa åsikter om min sjukskrivning gör mig pissed! Tydligen får man inte lämna huset när man är sjukskriven! Visste ni detta? Det var helt nytt för mig faktiskt...
Vuxet folk! Orka liksom!

Jag behöver göra bra saker... sånt som jag mår bättre av... sånt som jag vill...

Idag var jag och Robin iväg på 'tu man hand' och det var så mysigt. Vi körde till Malmö och käkade på Pizza Hut. Vi fick äntligen umgås och prata utan inhopp från andra...
När vi satt där och åt så slog det mig att pågen börjar bli så stor! Vissa saker han säger är bara så 'icke barnsliga' längre...

Vi skålade i cola, pratade och skrattade.
Och när vi satt där, hade jag ett lugn i kroppen som jag inte haft på länge...

Min stora lille påg

Jag har en sak att göra imorgon... och det gör mig sjukt stressad...
Ingen stor sak, ingen allvarlig sak... bara att jag måste göra mer än att ta mig upp ur sängen.

En liten sak blir för tillfället ett stort projekt i mitt huvud och jag känner hur hela kroppen står i givakt!

Känslan då man ska gå till sängs och möts av detta. Alldeles underbart!

Känslan då ens äldsta barn tröstar och säger: mamma, det gör inget att du inte orkar att leka. Tänk inte på det. Det är sjukdomen som förstört din kropp. Det räcker att du finns här.

Känslan då ens yngsta barn frågar varför man inte ler.


Ibland är livet jävligt jobbigt och hårt. Dags att reda upp detta nu...